Föreningen
Päronester är det vanliga namnet på etyldekadienoat, en organisk kemisk förening. Dess IUPAC-namn är etyl (2E,4Z)-deka-2,4-dienoat. Etyldekadienoat finns i äpplen, Bartlett-päron, Concord-druvor, öl, päronbrännvin och kvitten.
Molekylen har formeln C₁₂H₂₀O₂ och en molmassa på 196.29 g/mol. Det är en färglös vätska som kokar vid 70-72 °C vid 0.05 mmHg och har en flampunkt på 113 °C. Den löser sig inte i vatten, men löser sig i fett och etanol.
Päronester och päronens flyktiga ämnen
Metyl- och etyl-(E,Z)-2,4-dekadienoat är två estrar med päronliknande doft som är viktiga flyktiga föreningar i Bartlett- och Beurre Bosc-päron. I sorterna Packham och longyuanyangli påträffades samma två estrar endast i mycket låga halter, under 0.53 ng/g.
I åtta mogna päronsorter utgör estrar 60 till 98 % av de totala flyktiga ämnena. Hexylacetat är den dominerande estern i alla utom Bosc och Vicar of Winkfield, där butylacetat dominerar, och Seckel, där etyl-2,4-dekadienoat dominerar. Dekadienoatestrar påträffades i alla åtta sorter, men mängden och isomeriseringskaraktäristiken varierade. Hexylacetat har formeln C₈H₁₆O₂ och en molekylvikt på 144.21.
I en studie av fem päronsorter identifierades 241 föreningar, främst estrar, alkoholer, aldehyder och alkener. Acetater i höga koncentrationer var de viktigaste beståndsdelarna bland estrarna, däribland metyl-, etyl-, n-propyl-, butyl-, pentyl-, hexyl- och heptylacetat. Hexanal, (E)-2-hexenal och 1-hexanol är de dominerande C6-föreningarna där, och C6-föreningar betraktas som flyktiga ämnen från gröna blad som bidrar till frukternas örtiga doft. Estrar är de viktigaste flyktiga komponenterna i P. ussuriensis och P. communis, medan aldehyder är de dominerande flyktiga föreningarna i P. pyrifolia.
I samma studie var aldehydhalterna låga, förutom för acetaldehyd, hexanal och (E)-2-hexenal, och bensaldehyd påträffades i alla fem sorterna. Svavelhaltiga föreningar, såsom etyl-3-(metylsulfanyl)propanoat, påträffades också. Bland alkenerna är α-farnesen den enda som förekommer i alla fem sorterna, och den står för den största andelen.
Päronträdet och dess frukt
Pyrus communis, det vanliga päronet, är en päronart som härstammar från centrala och östra Europa samt västra Asien. Det är den art som de flesta päronsorter som odlas i fruktodlingar i Europa, Nordamerika och Australien har förädlats fram ur. ’Bartlett’ (Williams) är världens vanligaste päronsort och står för omkring 75 % av päronproduktionen i USA. Omkring 3 000 päronsorter odlas världen över, med varierande form och smak.
Släktet Pyrus beskrevs av Carl von Linné i hans verk Species Plantarum från 1753. Päron odlades av romarna, som åt frukten rå eller tillagad, precis som äpplen. I Plinius Naturalis Historia nämns tre dussin sorter. År 2024 uppgick världens päronproduktion till 27,6 miljoner ton, varav Kina stod för 76 %. Päron äts färska eller tillagade som dessert, och jäst päronjuice kallas päroncider, som kan destilleras till päronbrännvin. Päronträdets virke är ett eftertraktat material vid tillverkning av träblåsinstrument och möbler av hög kvalitet.
Ordet päron kommer från fornengelskans pere eller peru, via vulgärlatinets pera från latinets pirum. De flesta päronarter är små eller medelstora träd, och några är buskar. Blommorna är vita, mer sällan med gula eller rosa inslag, och har fem kronblad. Frukten är ett äpplefrukt, 1–4 cm i diameter hos de flesta vilda arter, men upp till 18 cm lång och 9 cm bred hos vissa odlade former. Det europeiska päronet har den klassiska päronformen, med en avlång bas och en rundad ände.
Vanliga päron plockas när de är fullvuxna men ännu inte mogna. I det tillståndet håller de sig och kan transporteras väl om de förvaras kallt. Etylen, ett växthormon, påskyndar päronens mognad. Omkring 48 % av päronen på södra halvklotet kommer från Río Negrodalen i Patagonien i Argentina. Päronträ har täta årsringar och har även använts för att tillverka träblock för träsnitt.
—
Relaterat: Açaibär · Acerola · Äpple · Aprikos · Banan · Björnbär · Blåbär · Körsbär
